Av rubriken att döma kan ni som läser omöjligt missa vad F.Johanssons obarmhärtiga ordbajsande kommer handla om en slaskig måndag som denna. Men först ska vi reda ut varför en OTH-nörd som jag skriver på en blogg som från början handlade mest om mode…
Here's the deal... Jag har under en längre tid skrivit på min blogg ”fillepipe17.blogg.se” och detta har min gode vän och vapendragare E.Malmros snappat upp.
Troligtvis lyckades jag genom mitt sätt att skriva, charma denna unga dam på ett sätt som fick henne att tänka större. För vad kan vara större än att få, Filip ”Fillepipe” Johansson att gästblogga på wearegood.blogg.se?

Nåja, cut the crap! Här ska det levereras ett OTH inlägg av sällan skådat slag.

I morgon släpps avsnitt 12 på nätet och förväntningarna är otroligt höga. Efter förra veckans totala misär så är vi nog många som hoppas att geniet och regissören Sanford Bookstaver har ett äss i rockarmen. Av förgående säsonger att döma så känns det som att uppryckningen och de geniala dragen bör dyka upp snart. Hela säsong 6 har startat lite trögt och hittills har den största chocken/genialaste draget varit i avsnitt 2 och 3 då Quinton dör och begravs. Jag kan fortfarande känna samma känsla som jag gjorde när jag såg de två avsnitten. Förtvivlad satt man framför dataskärmen och hade självmordstankar, för egentligen ville man ju verkligen inte att den framtida Tree Hill stjärnan Quinton Fields skulle dö.
Men med lite distans till det hela så känner jag ändå att det var ett av de många genidrag regissören Sanford Bookstaver besitter. Lycka och framgång i all ära, men när det gäller film och serier handlar det väll mest om att väcka känslor och det är något han verkligen gjorde genom avsnitt 2 och 3. Rysningarna och de glansiga ögonen kan ingen kommit undan?

Efter avsnitt 2 och 3 tycker jag dock att resterande avsnitt har varit lite utfyllnadsmaterial och en transportsträcka. Det har inte hänt speciellt mycket och det senaste avsnittet gjorde ju bara en otroligt förbannad. Man satt och väntade på att något skulle hända, men det gjorde det aldrig. Därför tror jag att nästa avsnitt kommer vara ett riktigt slag i ansiktet. Peyton åker in på hospitalet och Lukas bestämmer sig för att verkligen göra film av hans bok ”Ravens”.
Jag kan mycket väl ha fel, men det genialiska draget måste snart komma…

Ska jag på ett lite poetiskt sätt skriva en kort OTH-introduktion för alla er som inte riktgit gett er in i One Tree Hill leken så kan man väll säga så här:

Medans ungdommarna kämpar för att finna sina platser i världen, lämnas de vuxna i Tree Hill för att handskas med alla de belsut de tog för många år sedan.

Frågar man mig vad det är som är så otrolgit bra med serien så har jag svårt att ge något rakt och direkt svar. Men precis som Lucas, Nathan, Haley, Brooke och Peyton kämpar vi också för att finna vår plats i världen och där av känner vi igen oss i många utav huvudkaraktärerna... Vi kanske genom detta känner att vi inte är ensamma. Det är kanske inte barar vi som söker vår plats och har problem?

Jag väljer nu att avsluta min gästbloggning här genom att citera mig själv från ett inlägg jag skrev för ett tag sedan.

"Ruset och rysningarna som går igenom kroppen vid injiceringen av den dagliga One Tree Hill dosen är obeskrivlig. Att hotta ett One Tree Hill avsnitt rakt in i hjärtat är som en skål cocopops i dess finaste och renaste form... Obeskrivligt och ljuvligt! Jag vet ibland inte om jag ska skratta eller gråta åt det hela. Att komma på sig själv, sittandes i träningskläder, svettig med rödsprängda och på gränsen till gråtfärdiga ögon framför ett OTH avsnitt, är inte helt ovanligt här hemma på Hälsovägen 43A. "

William Blake skrev en gång: ”Det finns saker som är kända, det finns saker som är okända, och där emellan finns det dörrar”, så låt oss öppna dem!

// Fillepipe